rider rött på min sprakande häst,
jag är cirkus och färger
förlösande fäst,
jag är sam hällspaljetter
och plymernas svaj,
men ni sitter där snällt i er vardagskavaj. Jag
är spiran på tornet och ni, är grunden
Ni som bygger för livet
och inte för stunden
Det är vägar och broar
och hus vi behöver
Det är vägar och broar
som jag flyger över
Jag färdas beständigt,
står alltid på glänt
för det farliga tankar ni någon gång känt
Men så slängte arenan sitt ljus
och publiken går hem
och jag undrar med det
att vad är väl en häst mot ett hus?
Min musik gick sin väg
och ga loppen tog slut
och det strålande, gnistrande
grannarvårdshut Min arena är tom
det finns ingenting kvar
utan någon som mindes
hur vacker det var
Ställ upp er tält för natten,
ni som inte bor i hus
Fryv in i era drömmar
och släck ert skrämda ljus
Den farligt klara dagen är alldeles för lång
Den är för starka människor
som bygger i betong
Men aldrig borde glömma
en mycket viktig sak
Att vilda fåglar bygger sitt bo
på deras tak
När till Gälla fanfar jag rider förbi
är jag allt som ni någon
gång drömt om att bli
Ett stoltaste torn och er hemliga skam
Och den längtan som aldrig
fick kraft att nå fram
Jag är evigt förlorad, jag är evrig dike
Som orf efter söker och lockar och sliker
Den härliga vägen till världarnas ände
Där stegen blev trötta
och vandraren vände
och drömmar att dimma
och drömmar att stål och fäldiga byggen
med himlen som mål
men så släcker arenan sitt ljus
och publiken går hem
och jag undrar med dämmat
Vad är väl en häst mot ett hus?
Min musik gick sin väg
och galoppen tog slut
Och det strålande,
gnistrande grannar varsut
Min arena är tom,
det finns ingenting kvar
Utom någon som mindes hur
vackert det var
Ställ upp ditt tält för natten,
ni som inte bor i hus
Kryp in i era drömmar
och släck ett strända ljus
Den farligt klara dagen är alldeles för lång
Den är för starka människor
som bygger i betong
Men aldrig borde glömma
en mycket viktig sak
att vilda fåglar byg ger
sitt bo på deras tak.